Det är lätt att tycka illa om Vänersborg. Till och med småfåglarna ser lite inskränkta ut. Busstidtabellerna är svåra att tyda, antikvariatet hade inte fått in nåt nytt, det genuinaste caféet jag kunde hitta liknade mest en skolmatsal och tygaffären (som var syftet med resan) var ganska tråkig... Men om man lugnar sig lite och slutar vara så jävla vresig kan man upptäcka ganska goda veganska äppelbullar, en skojig thairestaurang där man kan få allt med tofu och en nördig affär med begagnade mobiler och en (säkert olaglig) spelmaskin i hörnet. Jag skaffade en mobiltelefon med radio som jag har längtat efter och nu kunde rättfärdiga eftersom den var begagnad och jag därför inte direkt gjorde mig skyldig till inbördeskrig i Kongo (vilket hade varit fallet om jag hade köpt en ny).
På vägen ner pratade jag med en alkis som en gång hade spelat med Alf Robertson på medborgarhuset i Gamlestan. Eller, det var egentligen med Kjell Öhman i väntan på Alf Robertson. För Alf Robertson var sen. Jag vet inte vem Kjell Öhman är, men jag verkade imponerad och alkisen verkade glad att få berätta. Han hade gått på Chalmers i fyra år och bott i Bengtsfors i åtta år. Jag förstod aldrig var han bodde nu, men jag tror han skulle till Göteborg.
Spader bor hos mig nu. Hon har ett sår i nacken som hon inte får klia på och måste därför ha krage. Det är fint att ha kattsällskap.
