håly shit

Det här med pressat schema och fullt upp och ingen rast ingen ro... Jag tror jag gillar det. Till skolan en timma innan föreläsningen börjar... föreläsningen inställd... fila på PM... fortsätta med det praktiska arbetet istället... hitta personbeviset i brevlådan på lunchen... skaffa bättre sax... åka till Bengtsfors och dregla över hemvävt... posta stipendieansökan... köpa en såndär snygg bläckpenna med fyra färger... blogga lite... svara på mail... sitta nos mot nos med Spader en stund...

hålkort eller hållångt?

Det är mycket nu, men jag tror att det är bra. Min hjärna har svårt att fokusera, men nån gång ska den väl lära sig.

Det kanske är min längtan efter tomhet i kalendern som gör att jag börjat svärma för hålmönster och spets. Det är i alla fall lämpligt att använda det som tema för mitt egenformulerade projekt som börjar nu. Förhoppningsvis går det att samköra med folkdräkten, men man vet aldrig.

Bilden med spadarna är från en utställning som heter/hette Radical lace and subversive knitting. Minns inte konstnären nu. Jag återkommer om det.

subkulturer

Varannan torsdag stiger de mindre avloppsdjuren upp ur djupen och tågar högtidligt genom kakelberget i den för ändamålet utgrävda tunneln. Sen vänder de och går tillbaks under skratt och glada tillrop.


Det var meningen att jag skulle skrutinisera mitt inre i dag och reda ut vad jag vill göra som eget projekt de närmaste fyra (fast egentligen två) veckorna. Helst ska det ha något samband med folkdräktsprojektet eftersom jag inte är bra på att multitaska. Det har jag inte riktigt gjort.

Istället har jag börjat läsa "Allt" (som man tyvärr måste skriva med citationstecken annars är det för lätt att missförstås) och känner mig lite som en referensramsfrände när hon skriver Enar och jag vet att det är Åkered hon syftar på. Jag gillar den även när jag inte vet vad som åsyftas. Naturligtvis med ett visst mått av grämelse över min egen brist på generationsromanpotential som jag nämnde tidigare.

vandrarhem och solidaritet

En sväng till Stockholm och Folkdräkt 2.0 och designvandrarhem på Gärdet... Vi fick lära oss om uspar och sociala medier och folkdräkter och STF och en massa annat. Dessutom ingick det frukost och en massa trevliga människor.

Här vill jag bara inflika en disclaimer. Då och då kan det hända att jag uttrycker mig aningen raljant och ibland oförsiktigt, men make no mistakes: Jag gillar STF. På riktigt. Jag gillar vandrarhem. Särskilt det i Kalv. Jag gillar tidningen Turist. Jag gillar att lämna rummet så som jag vill finna det. Jag gillar att ta med egna lakan. Jag gillar gästböckerna. Jag föredrar alltid ett vandrarhem före ett hotell. På ett hotell känner jag mig alldeles för mycket som en konsument (och därmed lurad), på ett vandrarhem däremot känner jag mig bara som en vanlig människa som ska övernatta. Det är stor skillnad.

och städa också...

Det finns inte mycket tid för intighet just nu. Rumsprojektet är precis avslutat och nu brister fördämningarna på dammen av saker som ska hinnas innan sommarlovet. Jag tror att det är jobbigare så här innan än det kommer vara när man är mitt uppe i det.

Jag har fått ordning på folkdräktsprojektbloggen också. Den kan man läsa här om man vill.




I går hittade jag "Allt" av Martina Lowden och köpte den för 15 spänn. Jag vill också ha skrivit en generationsroman när jag var nitton. Tyvärr hade det inte blivit nån generationsroman om jag som nittonåring skrev om mitt liv i hemslöjdsträsket. Det behövs fler destruktiva utsvävningar och mer bohemiskt utanförskap än att väva linnehanddukar i gåsöga på sätergläntan. Jag tror inte det räknas som destruktiv utsvävning. När ska jag nånsin få bli rebell?

Västergötland hamnar ofta i skarven...

men nordpolen skiner som en sol...

Först drack jag väldigt starkt kaffe, och sen drack jag kaffe igen fast lite senare och inte lika starkt. Min arma kropp verkar inte riktigt kunna hantera sånt.Ett tag satt jag i solen och skrev lite listor och då kändes det som att det skulle kunna komma att arta sig. Efter en aningens för fikaliknande lunch och grötlunken med Michael Nyman i öronen byggde jag ett skrivbord, en bokhyllefront och fem olika tidningar. Både borgarblaskor och vänsterblaskor. Det måste finnas något för alla i ett personalrum. Även Allers.
Slutligen fick jag reda på att mitt tilldelade landskap är Västergötland. Landet där jag är född och uppvuxen och har turistat hemmave´. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det är iallafall praktiskt. Ju mer jag tänker på det desto bättre blir det. Enda nackdelen är att det är så stort. Kanske borde jag valt Närke istället. Falklandsöarna och det.
Västergötland är alltså inte mitt i den bemärkelsen att jag kan hälla cement i varenda postlåda så kan ju folk försöka brevväxla bäst de vill. Om det nu är det man vill alltså. Nej. Västergötland är mig tilldelat i en tävling som heter folkdräkt 2.0 och som man kan läsa mer om på deras hemsida om man så behagar. Alla deltagare kommer även ha en blogg där man ska dokumentera sin väg mot en ny folkdräkt, och den skulle jag gärna länkat till här och nu, men jag har ännu inte satt mig in i hur den fungerar.

götapetter!

Det är mycket med färger. Samtidigt som det är näst intill omöjligt att hitta rätt färg, så finns det strängt taget inga färger som är fel.
Så är det iofs med allt inser jag nu.
Och så går det inte att ha kontroll över färger. De ändrar sig beroende på ljus och omgivning. Och ska man blanda till sin egen går det inte att få till samma två gånger. Och jobbar man i datorn blir det olika beroende på skrivare, skärmvinkel, program och RGB/CMYK o.s.v. Och om det handlar om garn är det stor skillnad beroende på hur många trådar det är i garnet. Och det är egentligen meningen att vi ska vara färdiga i dag. Men jag är inte ens i närheten av att vara färdig (vad nu färdig betyder) eftersom jag förlorade mig i nöjet att bygga små möbler.

sweets for my sweet...

Det pratas om söt skatteväxling. Öka skatten på socker, sänka på frukt. För frukt är inte godis. Jag tycker iofs att man kan ta bort alla mjölksubventioner som finns och lägga de pengarna på frukt istället. Och lämna sockret orört.
Jag ska dra ner på sockret. Det har jag sagt ganska länge, men jag gör inga större ansträngningar för att förverkliga den intentionen. En gång började jag läsa en artikel om stevia och den mäktiga sockerlobbyn (i Filter tror jag det var), men jag läste inte färdigt för jag kände mig så träffad. Jag förstår på ett sätt alla människor som förfasade sig över grisplågeriet när det var i tidningarna, men glömde det lika fort igen. Det kan vara väldigt jobbigt att ändra på sig.

Det händer att jag skyller på den sociala biten, och ibland på det begränsade utbudet man har som vegan, men inget av det är nog sanningen. Allt handlar om sockerberoende och dålig karaktär. En dag ska jag dra ner på sockret, men det blir en annan dag. För i dag är det påskhelg och förhoppningsvis blir det hallongrottor på café Bonaparte.

little grasshopper...

Ninja Assassin är en jättedålig film. Jättejättedålig.

Kung Fu däremot. Med David Carradine. Från 1972. Där snackar vi kvalitet.

Ninjor och shaolinmunkar är förstås inte riktigt samma sak, men likheterna överväger skillnaderna. David Carradine är död nu, men han var med i Kill Bill när det begav sig. Det var han som var Bill.

Återkommer när jag vet mer.