punch and pie!

Det är det här jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Hör ni vänner, varför lämnar ni Långed?

Okej... Jag erkänner... jag medger utan anmodan att jag har järn och stål-avund... Jag vill också göra monumentala skulpturer som kan stå upp av sig själva. Utomhus. (...eh ... hm... eventuellt har jag också penisavund...) Men jag vill för allt i världen inte byta material.
Så i går försökte jag stärka ett stickat stycke med socker. Så att det skulle bli stelt och kunna stå av sig självt. Det blev inte bra. Det blev kladdigt och tungt och inte det minsta självbärande.
Det är så här i livet förstår du, att ibland är det svårt.
I dag försökte jag med trälim... vi får se hur det går... även potatismjöl är en möjlighet... någon som vet något annat stärkande? Jag uppskattar alla tips.

kårhusockuppationen 1

Jag har varit i Italien. Det var focaccia, vaporettos, gondoljärer, espresso, prego, pomodori och tältshopper. Och nånstans på en perrong (ev. i Schweiz) såg jag spåren av en man som duschar i regnrock. Eller?
Så jag är glad att vara hemma igen. Jag har tagit min maskinpark och min stash och flyttat in i kårhuset. Det är skitbra. Upptäckte jag idag. Innan var jag lite nervös, för det är meningen att jag ska hålla öppet på nåt sätt och vara till allmänhetens beskådan och visa runt på skolan och eventuellt sälja nån kopp kaffe för besväret. Med det följer en massa krav. Det ska vara på ett visst sätt. Trodde jag. Så jag lade några dagar på att göra skyltar och ställa i ordning och lägga upp mina grejer på ett granskningståligt sätt och köpa servetter(!). Som om det skulle krävas nåt mer fancy än hushållspapper.
I dag tog jag ett djupt andetag och satte upp mina öppetskyltar och ställde upp dörren. Ingen har kommit. Och det känns jävligt bra. Jag visade Zygeda hur man kardar och med det är jag nöjd för resten av sommaren.