självmordsbombarigelkottar

Sture Linnér har dött. Det är väl sånt som händer när man blivit 92 år, men jag tycker att det är tråkigt på riktigt. Han var en av sommarpratarna för ett par år sen och jag minns inte riktigt vad han sade, men jag minns att jag gillade det.

Just nu försöker jag göra en hemsida. För att jag inte ids lägga in bilder på gallerisidan på skolans hemsida. Att göra en egen verkar ju så mycket lättare. (Obs: ironi.) Vi får se om den nånsin blir klar. Det är svårt med alla val, och jag är inte särskilt grafiskt begåvad. Egentligen borde jag försöka få till ett stylesheet (tror jag) som troligtvis kommer underlätta senare, men det är nåt som krånglar. Så jag avvaktar.

Och Spader är the hideous gatekeeper of super death madness som man måste komma förbi för att äntra den fördärvliga cybervärlden.

plutos grottor

Nu har även gulsparv och bofink siktats från mitt köksfönster. Samt en sorts gulsparv som inte är gul men inte heller gråsparv. Finns det typ brunsparvar?

kvinnokroppens avgrunder och hål

Förut har jag alltid känt mig stressad över att det finns så många böcker och att jag aldrig kommer hinna läsa alla. Men det är lugnt. Nu känns det mer som en trygghet att det aldrig kommer ta slut. Det kommer alltid finnas nya världar att upptäcka och jag behöver inte ens lämna Långed för att ta del av dem. Sommaren är räddad kan man säga. Jag har en litteraturlista, och den blir bara längre och längre. Sen hjälper det ju naturligtvis att ha en massa olika verkligheter att applicera böckernas innehåll på. Heja biblioteket

Det är även bra med internet. Där kan man få reda på saker. Man kan t.ex. få reda på vad dyad betyder även om det inte finns med i saol och således inte går att lägga i alfapet vilket är synd eftersom man skulle kunna få bra med poäng med y:et på en blå ruta.

Modelleringsveckan är över och jag saknar den lite... Den var som kroppsarbete fast för hjärnan....

Karin påpekade att vi bara har haft kvinnliga krokimodeller... undrar varför... men det har väl med patriarkatet att göra... den manliga blicken och den övervägande andelen män bland konstnärer genom tiderna...

senare sydost fem

I skolan är det modellering och det är jobbigt men skönt... det är som meditation litegrand, fast man blir fruktansvärt trött... man behöver inte tänka och tvivla. Bara koncentrera sig och se, se, se...

Och i går kväll läste jag om Hermes Trismegistos, gnosticismen, aristoteles fyra orsaker och nyplatonismens uppdelning av världssjälen på en manlig gud och en kvinnlig natur.
Hermes Trismegistos vet jag fortfarande inte särskilt mycket om. Tydligen är han "mytisk". Möjligen en mytisk alkemist. Samt gudom. Nån slags blandning av Hermes och Thot. Eller så är han författare. Eller vänsterytter i Besiktas.

lite mycket nu...

Ja, jo, det är hundbajs... men en väldigt prydlig liten hög som om det var mjukglass eller chokladmousse skulle hedra kreatören... jag blev iallafall lite stolt över min Bebb som tydligen är en estet i båda ändar...

läsa är det nya spinna

Jag säger som Sagor och Swing: Allt hänger samman.

Sen skulle jag vilja tacka min omnipotenta bibliotekarie Karin för Naturens Död. Det var inte hon som hade ihjäl den. Möjligen var det patriarkatet, men jag är inte säker. Jag är bara på sidan 32 än men jag har redan lärt mig flera nya ord. Antecedent till exempel.

Så det här med sammanhangen: Vindkraftverken som förmodligen kommer byggas på åsen här på andra sidan vattnet är som en illustration av boken. Nästan övertydligt kommer de här falliska representanterna för det mekanistiska (patriarkala) värdesystemet (som ser naturen som en tillgänglig resurs att tämja och exploatera för sina behov och nycker) borras ner i den jungfruliga dalsländska naturens vagina och beröva den dess renhet som så ymnigt beundras av de intilligande fastighetsägarnas lugn-och-ro-dyrkan. (De direkt berörda markägarna ställer sig på patriarkatets sida mot en ersättning om 150 000 per kuk och år). Om man frågar mig är den dalsländska oskulden redan nersolkad av gubbar med gevär och Norrlands Guld, och en vindkraftspenetrering är jävligt mycket bättre än en uranbrytningsabort. Eller en dammbygge-golden-shower som gör åtskilliga kineser hemlösa (ingen ersättning utgår).

För övrigt har jag upptäckt att jag identifierar mig med en nötskrika, och i det utopiska tjänstebytarsamhälle som är TKF2 är jag bjuden på middag som ersättning för viss taxiverksamhet.

naturens död eller muskotkriget?

Det där är alltså lärarinnans kjol och kofta och blus. Hon har även fått en kappa. Det är den som är det där byltet som ligger där hennes huvud skulle ha varit om hon hade haft ett. I dag passade jag på att sy en plånbok också. Den är inte till lärarinnan för henne har jag lämnat bakom mig.

Nu ska jag läsa nåt.

... men hur mycket av verkligheten är på riktigt?

Nu är det läge för analys... Räfst och rättarting... utvärdering... vad är det för fel på mig? ... och vad är det som är rätt?

Jag måste göra nåt åt det där med att jag genomförde ett helt projekt på åtta veckor utan att tycka att det var roligt. Det får inte upprepas. Det jag är missnöjd med är att jag fann mig i situationen och gjorde det jag skulle och genomförde redovisningen och ingen hade märkt nåt om jag inte sagt nåt. Alltså gjorde jag åtta veckors arbete FÖR NÅGON ANNANS SKULL. Skämmes. Going through the motions liksom. Såna fasoner trodde jag att jag hade lämnat på högstadiet där de hör hemma. Om jag fortsätter nöja mig med att ha tråkigt kan jag lika gärna hoppa av. Det är mitt ansvar att få ut mesta möjliga av studietiden, och det får jag inte om jag bara gör saker för att de ska göras. Det är fan respektlöst att hålla på å låtsas... både mot mig själv och andra...

Allt är dock inte bara mörker. Jag lärde mig att sy i ett dolt blixtlås, och jag känner mig nöjd med att jag tog det lugnt på redovisningen och gav mig själv tid att säga hela meningar. Att jag var närvarande liksom. Och att jag nu förstår att man arbetar även när det inte resulterar i något fysiskt.

...sa han som såg Åmål

Det är inte roligt. Men man kan inte ha roligt jämt, och nu är det bara att göra klart och gå vidare. Redovisningen är på fredag och på lördag har jag tvättid. Nåt att se fram emot.

Men stickningen är trevlig. Forcerad men trevlig.

The Bangles och tystnaden...

Jag tog med brudarna på lilla åket häromdagen. Vi hamnade i Bengtsfors och uträttade ärenden och kände oss urbana. Fotade varandra och tittade på bilderna. Sådär som man gör i dessa tider av digitalkameror.

Kickis är nåt slags café som ligger i Bengtsfors och som ibland har delicatobollar, men så var icke fallet när vi var där. Ett slappt cafébiträde kunde knappt förmå sig att gå och titta efter om bakmargarinet var vegetabiliskt eller inte. När hon väl masade sig dit innehöll det skummjölkspulver. Så jag fick äta medhaft till kaffet.

Men bilen går bra, solen skiner och jag har börjat forma olika idéer i huvudet angående det egna projektet.

Beläte? B-läte? Basshunter?

klämmiga bitar om djurförtryck:








En gång i tiden var jag en lovande propagandist... var tog den vägen? Nån som vill köpa nåra feta patches eller? Jag har nya utgiftsposter efter bilköpet och i morgon ska jag okynnesåka till Bengtsfors... Man kan välja färg på tråden själv... och tyget...

frihet i en liten bil

Igår var det internationella kvinnodagen. Då köpte jag en liten bil med en halvnaken brud på motorhuven. Den har även wunderbaum med vattenmelondoft och rost lite överallt. Körglädje och prestanda får en överkryssad rattmuff, men frihetskänslan ligger på en femma.

Sen sist har jag även nästan sytt färdigt kjolen, bakat munkar, provfärgat, vunnit i alfapet och råkat sova lite för lite.

Det är så här det känns..

Alltså... Jag kan sy kläder till husbehov... Och jag kan förstå logiken i mönsterkonstruktion... minska på ett ställe, öka på ett annat... men det är så mycket mer i det här med sömnad... saker som jag känner att jag borde kunna nu när jag faktiskt går en högskoleutbildning inom det området... och det är nog där det låser sig... det är nog därför jag gör det till något större och svårare än vad det är... Om jag slutar vara rädd för sömnad kommer det troligtvis visa sig inte vara så svårt...
Sen är det ju det där att jag inte tycker att det är så roligt... Men det kan vara en klassisk surt-sa-räven-grej.. Där jag är både räven och sur...

Till mitt försvar kan jag i alla fall säga att jag faktiskt försöker... I dag var jag i skolan från halv nio till halv nio... och att det där tyget nog inte är så lätt att göra snygga ärmar med... det sade Jessica i alla fall och hon har gått på tillskärarakademin och kan sina saker...

Anna Järvinen hjälper mig att städa. Är det avdragsgillt?

Jag jobbar hårt i skolan. Till exempel multitaskar jag under fikarasterna. Stickar och bläddrar i tidningar samtidigt som jag dricker kaffe och äter torkade aprikoser för att undvika anemi. På det viset blir det väldigt långa fikaraster för att balansera arbetsbördan. Det är mindre än en ärm och två fickor kvar på koftan som syns på bilden ovan. När den är klar ska jag lägga in den på både Ravelry och Craftster. Kanske slänger jag in sjalen jag gjorde i julas, mössan jag stickade förra veckan och klänningen från stickprojektet i ettan också.

De stjäl snöskyfflar bortöver fick jag veta när jag var på Anton Olsson och köpte textilfärg i dag. Var bortöver är och varför framgick inte, men han hade precis fått in nya skyfflar så nu kunde de bestulna stackarna köpa nya. Bengtsforshus skottar åt mig, så jag slipper tänka på såna världsliga saker. Jag kan koncentrera mig på att göra stor konst och ängslas över antibiotikaresistenta bakterier.

duct tape

Det är konstigt det där med USA. Och sorgligt. Prärien och nybyggarna och the founding fathers och paint your wagon och Clint Eastwood och John Wayne och allt det där. Jag känner mig lite lurad.
John Botvid säger jag bara!

jaha... ska vi tänka på kavajen eller ska vi ta nåt som är gott?

Uddevalla tar på krafterna. Det var meningen att jag skulle proviantera inför uppsyningen av kläderna till kostymprojektet. Det gick inte så bra. Långed har gjort mig folkilsk, eller så är loppisbesök med Uddevallabor en extremsport som jag inte behärskar.

På Wienerkonditoriet är bullarna fortfarande veganska och lite torra. Nån sade att kaffet var gott, men jag kan inte riktigt avgöra sånt. Det är som med margarin, det beror på vad man har till. Vid bordet bredvid pratade de krämpor. Sneda kotor (fjärde och femte) och läckande klaffar som går i arv (Herbert hade också fått operera sig). Glädjeyttringar hördes med anledning av en bortglömd (och nu upphittad) 50-lapp, och hela tiden det klapprande ljudet av broddar på stengolvet.

Dessutom kan jag inte förmå mig att betala pengar för tyg som ska bli en kostym som inte ens ska användas. Jag måste hitta ett sätt att angripa den här uppgiften så jag får ut nåt av den...

Sen är det ju förstås hela den där grejen med Falklandsöarna som förvirrar mig.

och i bakgrunden ser vi Brasilien...

Det är inte som förr och jag vet inte varför. Förr i tiden gjorde jag en massa saker hela tiden, och så fort de var klara fotograferade jag dem och lade upp på craftster eller ravelry. Sen fick jag en massa kommentarer (ibland iallafall) och kände mig sedd och älskad. Så där som man gör när man får uppmärksamhet på internet.
Jag gör fortfarande saker, men när de är färdiga kan jag inte uppbåda något mer intresse för dem och tar inga foton och får inga kommentarer. Det är inte så bra. Alltså: det gör inte så mycket att jag inte blir bekräftad på internet, men det är väldigt dumt att jag inte dokumenterar det jag gör. Även om jag inte tycker att det är så märkvärdigt just då, så kan det vara bra till en annan gång.

I skolan är vi mitt uppe i kostymprojektet. Jag ska bl.a. göra en carpet bag (en sån där som Mary Poppins har) men det är svårt att hitta rätt sorts stomme. Den finns i Amerika, men är ganska dyr...

... och påfågel

Adina, Karin och jag pratade om svunna tider medan vi fikade idag. Jag har bara en sak att säga. Jag är inte nu som jag var på högstadiet. Eller, som jag tror att jag var på högstadiet. Jävla högstadiet. Och gymnasiet med för den delen. För att inte tala om mellanstadiet. Eller förra veckan. Jag står inte för något jag gjort eller sagt. Nånsin.

I dag var det artrikt vid fågelbordet. Talgoxe, Blåmes, Entita, Nötväcka, Domherre, Domdam, Nötskrika och skata.

Annars researchar jag ganska duktigt. I vårt kostymprojekt har jag valt ett manus som delvis handlar om en pojke från slummen i Rio, så jag har sett filmerna Guds stad och Människornas stad. Mycket våld och droger och elände. Jag känner mig mer misantropisk än vanligt. Har laddat ner TV-serien Människornas stad också, men jag vet inte om jag orkar se mer jobbigheter.

Obi-vem?

Det här är dagen då jag satte proverna från textilfärgningskursen i ett litet kompendium. Färgningskursen hade vi för drygt ett år sen och jag hade för länge sen accepterat min karaktärssvaghet när det kommer till ordning och reda, och trodde därför att den här dagen aldrig skulle komma. Men i morse vaknade jag och kände att det var dags.

Jag sparade några kronor på att använda ett block prytt med obi-wan kenobi som jag redan hade istället för att köpa pärm och plastfickor. För de sparade pengarna köpte jag lim.

Apropå det så åt jag upp en Obi-wan Kenobi i marsipan på treornas rymdfika häromdagen. Han var grön och väldigt väldigt söt.

I ovan nämnda block hittade jag dessutom en bunt med bilder som jag (eller nån annan) klippt ut ur tidningar och sen inte gjort något med. Det var en fin överraskning. Det var bilder på olika händer. Och Elvis Presley och Gram Parsons.

att småfåglar dör

Det är jobbigt och eländigt på många ställen i världen. Själv har jag det oförskämt bra. Gör inte mycket nytta. Det största och viktigaste jag tycks åstadkomma med mitt liv är att mata fåglarna. Särskilt en viss nötväcka.