jaha... ska vi tänka på kavajen eller ska vi ta nåt som är gott?

Uddevalla tar på krafterna. Det var meningen att jag skulle proviantera inför uppsyningen av kläderna till kostymprojektet. Det gick inte så bra. Långed har gjort mig folkilsk, eller så är loppisbesök med Uddevallabor en extremsport som jag inte behärskar.

På Wienerkonditoriet är bullarna fortfarande veganska och lite torra. Nån sade att kaffet var gott, men jag kan inte riktigt avgöra sånt. Det är som med margarin, det beror på vad man har till. Vid bordet bredvid pratade de krämpor. Sneda kotor (fjärde och femte) och läckande klaffar som går i arv (Herbert hade också fått operera sig). Glädjeyttringar hördes med anledning av en bortglömd (och nu upphittad) 50-lapp, och hela tiden det klapprande ljudet av broddar på stengolvet.

Dessutom kan jag inte förmå mig att betala pengar för tyg som ska bli en kostym som inte ens ska användas. Jag måste hitta ett sätt att angripa den här uppgiften så jag får ut nåt av den...

Sen är det ju förstås hela den där grejen med Falklandsöarna som förvirrar mig.

och i bakgrunden ser vi Brasilien...

Det är inte som förr och jag vet inte varför. Förr i tiden gjorde jag en massa saker hela tiden, och så fort de var klara fotograferade jag dem och lade upp på craftster eller ravelry. Sen fick jag en massa kommentarer (ibland iallafall) och kände mig sedd och älskad. Så där som man gör när man får uppmärksamhet på internet.
Jag gör fortfarande saker, men när de är färdiga kan jag inte uppbåda något mer intresse för dem och tar inga foton och får inga kommentarer. Det är inte så bra. Alltså: det gör inte så mycket att jag inte blir bekräftad på internet, men det är väldigt dumt att jag inte dokumenterar det jag gör. Även om jag inte tycker att det är så märkvärdigt just då, så kan det vara bra till en annan gång.

I skolan är vi mitt uppe i kostymprojektet. Jag ska bl.a. göra en carpet bag (en sån där som Mary Poppins har) men det är svårt att hitta rätt sorts stomme. Den finns i Amerika, men är ganska dyr...

... och påfågel

Adina, Karin och jag pratade om svunna tider medan vi fikade idag. Jag har bara en sak att säga. Jag är inte nu som jag var på högstadiet. Eller, som jag tror att jag var på högstadiet. Jävla högstadiet. Och gymnasiet med för den delen. För att inte tala om mellanstadiet. Eller förra veckan. Jag står inte för något jag gjort eller sagt. Nånsin.

I dag var det artrikt vid fågelbordet. Talgoxe, Blåmes, Entita, Nötväcka, Domherre, Domdam, Nötskrika och skata.

Annars researchar jag ganska duktigt. I vårt kostymprojekt har jag valt ett manus som delvis handlar om en pojke från slummen i Rio, så jag har sett filmerna Guds stad och Människornas stad. Mycket våld och droger och elände. Jag känner mig mer misantropisk än vanligt. Har laddat ner TV-serien Människornas stad också, men jag vet inte om jag orkar se mer jobbigheter.

Obi-vem?

Det här är dagen då jag satte proverna från textilfärgningskursen i ett litet kompendium. Färgningskursen hade vi för drygt ett år sen och jag hade för länge sen accepterat min karaktärssvaghet när det kommer till ordning och reda, och trodde därför att den här dagen aldrig skulle komma. Men i morse vaknade jag och kände att det var dags.

Jag sparade några kronor på att använda ett block prytt med obi-wan kenobi som jag redan hade istället för att köpa pärm och plastfickor. För de sparade pengarna köpte jag lim.

Apropå det så åt jag upp en Obi-wan Kenobi i marsipan på treornas rymdfika häromdagen. Han var grön och väldigt väldigt söt.

I ovan nämnda block hittade jag dessutom en bunt med bilder som jag (eller nån annan) klippt ut ur tidningar och sen inte gjort något med. Det var en fin överraskning. Det var bilder på olika händer. Och Elvis Presley och Gram Parsons.

att småfåglar dör

Det är jobbigt och eländigt på många ställen i världen. Själv har jag det oförskämt bra. Gör inte mycket nytta. Det största och viktigaste jag tycks åstadkomma med mitt liv är att mata fåglarna. Särskilt en viss nötväcka.

ny adress

Jag har flyttat sen sist. Numera har jag vedspis. Spader tar alltid den bästa platsen. Den kan hon ha...

Dessutom har jag klarat av första delen av identitetsprojektet, haft en redovisning som kändes bra, och tror att essässkrivandet kommer gå som en dans när jag väl börjar. I dag började jag inte. Istället sydde jag en klänning och högg ved. Nöjet att hugga ved är nåt som jag aldrig upplevt förut. Konstigt nog. Det var fantastiskt.

e ru helt inkommensurabel eller?

Fröjd och gamman. Min ”produktidé är antagen att tas fram för produktion och försäljning under Hantverksmässan i Kista samt i butikerna i Stockholm”. Och Karins också. Jag är löjligt exalterad över att ha vunnit en tävling, men låtsas som inget. Förkylningen gör sitt till. Det är alltså stadsmissionens REMAKE-grej. Det är jag och Karin och Claesson Koivisto Rune.

Vi fick reda på det igår, och idag har jag försökt knåpa ihop en arbetsbeskrivning. Det var svårt. Min hjärna går på mindre än halvfart och det verkar som om formuleringsförmågan är utslagen. Förkylningen gör sitt till.

Dessutom är det konstteori hela den här veckan. Föreläsningar och sånt. På seg engelska. I dag handlade det om platsspecifik konst och offentlig utsmyckning. Tror jag. Jag förstår frustrerande lite. Det är inte det att det är svåra ord. Jag förstår orden. Och meningarna. Det är sammanhangen jag inte förstår. Och poängen. Förkylningen gör sitt till. Hoppas jag.

Jag förstår orden. Och älskar dem. Mums. Sen gick jag hem och googlade på fenomenologi och hamnade i en annan värld. Inkommensurabilitet. Intighet. Förhandenvarande.

Läste lite om Edith Stein som hängde en del med Husserl som tydligen är en creddig fenomenolog. Hon (Stein) skrev bl.a. en avhandling om empati (Zum Problem der Einfühlung) och sen gick hon i kloster och fortsatte avhandla filosofi och annat tills nazisterna fick tag på henne och dödade henne i Auschwitz 1942. Nu är hon ett helgon.

Och sen när man ledsnar kan man ge sig in i patafysiken. Det är en vetenskap i min smak det.

så går en kurs ifrån vår termin och kommer ej igen

Redovisningen avklarad... Det är så roligt med redovisningar medan de håller på, men när de är slut är det så tomt... Då är det bra att gå på ortens enda café... Där de har vegankaka i frysen...


Just nu är jag kaffedarrig och trött. Har massor med idéer, men ingen håg. Det kanske går över.

Spader sitter bredvid mig och spinner. Det kanske jag också ska göra.

Jag såg dig, jag ser dig, jag ser allt!

Jag fick mina glasögon i fredags.... de värsta hallucinationskänslorna är över och nu känner jag mig mest som stålmannen...jag kan liksom se saker som jag inte såg förut... I början hade jag svårt med avståndsbedömningen... det kändes som att det bara var en halvmeter ner till marken, för plötsligt såg jag alla detaljer... Och bebb verkade hälften så stor... å sen såg jag ett gammalt mjölkpaket i diket och funderade på om de har så små mjölkpaket på konsum och vem som köper dem... kanske samma personer som köper drickyoghurt... men sen insåg jag att det inte var litet... det var bara långt bort...

allt enligt planerna

Förkyld... det som är jobbigast med förkylning är inte att snoret rinner okontrollerat... eller att läpparna blir torra och spricker.... eller att kroppen känns alldeles lämmen... det jobbigaste är att vara så oändligt trött.... jag blir utmattad bara av att tänka på att jag en dag kommer vara tillräckligt pigg för att göra nåt ordentligt... nåt utöver att se på film och äta apelsiner och marinerade vitlöksklyftor... för förutom tröttheten har jag det rätt bra i mitt förkylningstillstånd... i dag blev det två halvkassa romcoms och sen natural born killers som avslutning...

Just det... det sket sig med den tredje ramen också... precis som jag skrev i går att det skulle göra...

slower pussycat! chill! chill!

Det går inte bra nu.

Två misslyckade beskiktningar, i morgon får jag en chans att misslyckas med en tredje. Krokarna till rockhuvudet visade sig inte vara så enkelt att byta. Lösningen verkar vara ståltråd, men har inte hittat rätt grovlek på den. Det kanske går bra ändå om jag smetar på en massa lim.

Faster pussycat, kill kill!

Det går bra nu.
Pappa kom hit i dag med en massa kardad ull. Å när jag säger massa menar jag skitmycket. Typ sex kilo. Nu måste jag bara justera rockhuvudet på min spinnrock... Byta ut krokarna och kanske försöka göra nåt åt jacket i öppningen... Kanske smörja den igen också... Sen blir det spinna av...

Det är mycket annat som är på gång också... I morrn ska jag belysa en ram och börja provtrycka. Bilden ovan är en del av mönstret... Mitt bredband är numera skitbrett... De två screenramar jag haft liggandes och som har varit igensoggade av fotoemulsion och gamla färgrester är nu rengjorda och användbara. Det paret skor som varit destinerade för mig sedan urminnes tider är nu i min ägo. Jag drack för mycket kaffe i dag och såg sen på Kobra om klingonska på svt play. Så många idéer, så lite tid.

fluff doesn't need a reason

Redovisningen avklarad och nu vete fan vad jag ska göra. Planen just nu är att se på film hela kvällen och ta nya tag i morrn. Det finns många tag å välja på.

fluff fluff

Det försiggick tydligen ett postrån i centrala Långed i dag. Jag låtsades som ingenting och gick vidare till skolan för att sticka. Det är mycket stickning nu. Det gör inget. Garn är typ meningen med livet.

Jag såg på k-special i dag om en konstnär som heter Gunnel Wåhlstrand och som jobbar med stora stora tuschmålningar som hon gör utifrån gamla familjefoton. En bild kunde ta nio månader att göra färdigt. Hon verkade väldigt säker på att det var det hon skulle göra av de nio månaderna. Det verkade inte finnas några alternativ. Hon visste precis vad som var viktigt. Imponerande. Jag blev alldeles fascinerad av att se henne arbeta. Så extremt fokuserad och säker på något som jag inte alls förstod.

För övrigt är jag nästan färdig med den stickade klänningen. I går var det en föreläsning med Svenrobert nånting som jag inte tänker kommentera här med mer än att säga att jag är upprörd och arg, men lite osäker över vad. Barcelonahalsduken som Linnea glömde här klär mig å jag är inte särskilt angelägen om att lämna tillbaks den.

Bättre än Trollhättan iallafall.

Det är lätt att tycka illa om Vänersborg. Till och med småfåglarna ser lite inskränkta ut. Busstidtabellerna är svåra att tyda, antikvariatet hade inte fått in nåt nytt, det genuinaste caféet jag kunde hitta liknade mest en skolmatsal och tygaffären (som var syftet med resan) var ganska tråkig... Men om man lugnar sig lite och slutar vara så jävla vresig kan man upptäcka ganska goda veganska äppelbullar, en skojig thairestaurang där man kan få allt med tofu och en nördig affär med begagnade mobiler och en (säkert olaglig) spelmaskin i hörnet. Jag skaffade en mobiltelefon med radio som jag har längtat efter och nu kunde rättfärdiga eftersom den var begagnad och jag därför inte direkt gjorde mig skyldig till inbördeskrig i Kongo (vilket hade varit fallet om jag hade köpt en ny).


På vägen ner pratade jag med en alkis som en gång hade spelat med Alf Robertson på medborgarhuset i Gamlestan. Eller, det var egentligen med Kjell Öhman i väntan på Alf Robertson. För Alf Robertson var sen. Jag vet inte vem Kjell Öhman är, men jag verkade imponerad och alkisen verkade glad att få berätta. Han hade gått på Chalmers i fyra år och bott i Bengtsfors i åtta år. Jag förstod aldrig var han bodde nu, men jag tror han skulle till Göteborg.

Spader bor hos mig nu. Hon har ett sår i nacken som hon inte får klia på och måste därför ha krage. Det är fint att ha kattsällskap.

torsdag....

Ungefär hälften av rutorna som ska bli ett scrabblelapptäcke i en hög... nu är bara det svåra kvar... att sy ihop bitarna någorlunda jämnt...

jag var i Uddevalla häromdagen... de har ett trevligt antikvariat där... och ett konditori med torra vegankanelbullar... och påtår ingår...

...when a ball of fluff miraculously impregnated her...

Hehe... nu har jag också en sån kostym... saknar dock en fluga...


Jag satte en deg av ull och gamla trådändar...


Det utbakade resultatet ser bättre ut i verkligheten... min kamera gör världen en aning fadd.

"Mellerud efter regnet."

Eller "Stängsel i mellanstora tätorter i Dalsland där tågen fortfarande stannar."





Jag reste till Trollhättan i dag för att se en utställning på konsthallen. Deviant art festival. Det låter ju lovande. Och affishen var snygg. Men jag blev besviken. Eller så missade jag nåt. Är Trollhättans konsthall så liten? Ska det vara så mycket videokonst? Ska inte deviant art vara lite mer avvikande? Varför är biblioteket stängt på lördagar? Varför är inte ens de icke-genuina caféerna öppna efter 16? Har Trollhättan något slags stadsplaneringskontor och varför gick de (om de nu finns) med på att ödelägga stadens centrum till förmån för en ful konsumtionsanläggning halvvägs till Vänersborg? Jag blir upprörd.

punch and pie!

Det är det här jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Hör ni vänner, varför lämnar ni Långed?

Okej... Jag erkänner... jag medger utan anmodan att jag har järn och stål-avund... Jag vill också göra monumentala skulpturer som kan stå upp av sig själva. Utomhus. (...eh ... hm... eventuellt har jag också penisavund...) Men jag vill för allt i världen inte byta material.
Så i går försökte jag stärka ett stickat stycke med socker. Så att det skulle bli stelt och kunna stå av sig självt. Det blev inte bra. Det blev kladdigt och tungt och inte det minsta självbärande.
Det är så här i livet förstår du, att ibland är det svårt.
I dag försökte jag med trälim... vi får se hur det går... även potatismjöl är en möjlighet... någon som vet något annat stärkande? Jag uppskattar alla tips.

kårhusockuppationen 1

Jag har varit i Italien. Det var focaccia, vaporettos, gondoljärer, espresso, prego, pomodori och tältshopper. Och nånstans på en perrong (ev. i Schweiz) såg jag spåren av en man som duschar i regnrock. Eller?
Så jag är glad att vara hemma igen. Jag har tagit min maskinpark och min stash och flyttat in i kårhuset. Det är skitbra. Upptäckte jag idag. Innan var jag lite nervös, för det är meningen att jag ska hålla öppet på nåt sätt och vara till allmänhetens beskådan och visa runt på skolan och eventuellt sälja nån kopp kaffe för besväret. Med det följer en massa krav. Det ska vara på ett visst sätt. Trodde jag. Så jag lade några dagar på att göra skyltar och ställa i ordning och lägga upp mina grejer på ett granskningståligt sätt och köpa servetter(!). Som om det skulle krävas nåt mer fancy än hushållspapper.
I dag tog jag ett djupt andetag och satte upp mina öppetskyltar och ställde upp dörren. Ingen har kommit. Och det känns jävligt bra. Jag visade Zygeda hur man kardar och med det är jag nöjd för resten av sommaren.