Jag tog med brudarna på lilla åket häromdagen. Vi hamnade i Bengtsfors och uträttade ärenden och kände oss urbana. Fotade varandra och tittade på bilderna. Sådär som man gör i dessa tider av digitalkameror.
Kickis är nåt slags café som ligger i Bengtsfors och som ibland har delicatobollar, men så var icke fallet när vi var där. Ett slappt cafébiträde kunde knappt förmå sig att gå och titta efter om bakmargarinet var vegetabiliskt eller inte. När hon väl masade sig dit innehöll det skummjölkspulver. Så jag fick äta medhaft till kaffet.
Men bilen går bra, solen skiner och jag har börjat forma olika idéer i huvudet angående det egna projektet.
En gång i tiden var jag en lovande propagandist... var tog den vägen? Nån som vill köpa nåra feta patches eller? Jag har nya utgiftsposter efter bilköpet och i morgon ska jag okynnesåka till Bengtsfors... Man kan välja färg på tråden själv... och tyget...
Igår var det internationella kvinnodagen. Då köpte jag en liten bil med en halvnaken brud på motorhuven. Den har även wunderbaum med vattenmelondoft och rost lite överallt. Körglädje och prestanda får en överkryssad rattmuff, men frihetskänslan ligger på en femma.
Sen sist har jag även nästan sytt färdigt kjolen, bakat munkar, provfärgat, vunnit i alfapet och råkat sova lite för lite.
Alltså... Jag kan sy kläder till husbehov... Och jag kan förstå logiken i mönsterkonstruktion... minska på ett ställe, öka på ett annat... men det är så mycket mer i det här med sömnad... saker som jag känner att jag borde kunna nu när jag faktiskt går en högskoleutbildning inom det området... och det är nog där det låser sig... det är nog därför jag gör det till något större och svårare än vad det är... Om jag slutar vara rädd för sömnad kommer det troligtvis visa sig inte vara så svårt... Sen är det ju det där att jag inte tycker att det är så roligt... Men det kan vara en klassisk surt-sa-räven-grej.. Där jag är både räven och sur...
Till mitt försvar kan jag i alla fall säga att jag faktiskt försöker... I dag var jag i skolan från halv nio till halv nio... och att det där tyget nog inte är så lätt att göra snygga ärmar med... det sade Jessica i alla fall och hon har gått på tillskärarakademin och kan sina saker...
Jag jobbar hårt i skolan. Till exempel multitaskar jag under fikarasterna. Stickar och bläddrar i tidningar samtidigt som jag dricker kaffe och äter torkade aprikoser för att undvika anemi. På det viset blir det väldigt långa fikaraster för att balansera arbetsbördan. Det är mindre än en ärm och två fickor kvar på koftan som syns på bilden ovan. När den är klar ska jag lägga in den på både Ravelry och Craftster. Kanske slänger jag in sjalen jag gjorde i julas, mössan jag stickade förra veckan och klänningen från stickprojektet i ettan också.
De stjäl snöskyfflar bortöver fick jag veta när jag var på Anton Olsson och köpte textilfärg i dag. Var bortöver är och varför framgick inte, men han hade precis fått in nya skyfflar så nu kunde de bestulna stackarna köpa nya. Bengtsforshus skottar åt mig, så jag slipper tänka på såna världsliga saker. Jag kan koncentrera mig på att göra stor konst och ängslas över antibiotikaresistenta bakterier.
Det är konstigt det där med USA. Och sorgligt. Prärien och nybyggarna och the founding fathers och paint your wagon och Clint Eastwood och John Wayne och allt det där. Jag känner mig lite lurad. John Botvid säger jag bara!
Uddevalla tar på krafterna. Det var meningen att jag skulle proviantera inför uppsyningen av kläderna till kostymprojektet. Det gick inte så bra. Långed har gjort mig folkilsk, eller så är loppisbesök med Uddevallabor en extremsport som jag inte behärskar.
På Wienerkonditoriet är bullarna fortfarande veganska och lite torra. Nån sade att kaffet var gott, men jag kan inte riktigt avgöra sånt. Det är som med margarin, det beror på vad man har till. Vid bordet bredvid pratade de krämpor. Sneda kotor (fjärde och femte) och läckande klaffar som går i arv (Herbert hade också fått operera sig). Glädjeyttringar hördes med anledning av en bortglömd (och nu upphittad) 50-lapp, och hela tiden det klapprande ljudet av broddar på stengolvet.
Dessutom kan jag inte förmå mig att betala pengar för tyg som ska bli en kostym som inte ens ska användas. Jag måste hitta ett sätt att angripa den här uppgiften så jag får ut nåt av den...
Sen är det ju förstås hela den där grejen med Falklandsöarna som förvirrar mig.
Det är inte som förr och jag vet inte varför. Förr i tiden gjorde jag en massa saker hela tiden, och så fort de var klara fotograferade jag dem och lade upp på craftster eller ravelry. Sen fick jag en massa kommentarer (ibland iallafall) och kände mig sedd och älskad. Så där som man gör när man får uppmärksamhet på internet. Jag gör fortfarande saker, men när de är färdiga kan jag inte uppbåda något mer intresse för dem och tar inga foton och får inga kommentarer. Det är inte så bra. Alltså: det gör inte så mycket att jag inte blir bekräftad på internet, men det är väldigt dumt att jag inte dokumenterar det jag gör. Även om jag inte tycker att det är så märkvärdigt just då, så kan det vara bra till en annan gång.
I skolan är vi mitt uppe i kostymprojektet. Jag ska bl.a. göra en carpet bag (en sån där som Mary Poppins har) men det är svårt att hitta rätt sorts stomme. Den finns i Amerika, men är ganska dyr...
Adina, Karin och jag pratade om svunna tider medan vi fikade idag. Jag har bara en sak att säga. Jag är inte nu som jag var på högstadiet. Eller, som jag tror att jag var på högstadiet. Jävla högstadiet. Och gymnasiet med för den delen. För att inte tala om mellanstadiet. Eller förra veckan. Jag står inte för något jag gjort eller sagt. Nånsin.
I dag var det artrikt vid fågelbordet. Talgoxe, Blåmes, Entita, Nötväcka, Domherre, Domdam, Nötskrika och skata.
Annars researchar jag ganska duktigt. I vårt kostymprojekt har jag valt ett manus som delvis handlar om en pojke från slummen i Rio, så jag har sett filmerna Guds stad och Människornas stad. Mycket våld och droger och elände. Jag känner mig mer misantropisk än vanligt. Har laddat ner TV-serien Människornas stad också, men jag vet inte om jag orkar se mer jobbigheter.
Det här är dagen då jag satte proverna från textilfärgningskursen i ett litet kompendium. Färgningskursen hade vi för drygt ett år sen och jag hade för länge sen accepterat min karaktärssvaghet när det kommer till ordning och reda, och trodde därför att den här dagen aldrig skulle komma. Men i morse vaknade jag och kände att det var dags.
Jag sparade några kronor på att använda ett block prytt med obi-wan kenobi som jag redan hade istället för att köpa pärm och plastfickor. För de sparade pengarna köpte jag lim.
Apropå det så åt jag upp en Obi-wan Kenobi i marsipan på treornas rymdfika häromdagen. Han var grön och väldigt väldigt söt.
I ovan nämnda block hittade jag dessutom en bunt med bilder som jag (eller nån annan) klippt ut ur tidningar och sen inte gjort något med. Det var en fin överraskning. Det var bilder på olika händer. Och Elvis Presley och Gram Parsons.
Det är jobbigt och eländigt på många ställen i världen. Själv har jag det oförskämt bra. Gör inte mycket nytta. Det största och viktigaste jag tycks åstadkomma med mitt liv är att mata fåglarna. Särskilt en viss nötväcka.
Jag har flyttat sen sist. Numera har jag vedspis. Spader tar alltid den bästa platsen. Den kan hon ha...
Dessutom har jag klarat av första delen av identitetsprojektet, haft en redovisning som kändes bra, och tror att essässkrivandet kommer gå som en dans när jag väl börjar. I dag började jag inte. Istället sydde jag en klänning och högg ved. Nöjet att hugga ved är nåt som jag aldrig upplevt förut. Konstigt nog. Det var fantastiskt.
Fröjd och gamman. Min ”produktidé är antagen att tas fram för produktion och försäljning under Hantverksmässan i Kista samt i butikerna i Stockholm”. Och Karins också. Jag är löjligt exalterad över att ha vunnit en tävling, men låtsas som inget. Förkylningen gör sitt till. Det är alltså stadsmissionens REMAKE-grej. Det är jag och Karin och Claesson Koivisto Rune.
Vi fick reda på det igår, och idag har jag försökt knåpa ihop en arbetsbeskrivning. Det var svårt. Min hjärna går på mindre än halvfart och det verkar som om formuleringsförmågan är utslagen. Förkylningen gör sitt till.
Dessutom är det konstteori hela den här veckan. Föreläsningar och sånt. På seg engelska. I dag handlade det om platsspecifik konst och offentlig utsmyckning. Tror jag. Jag förstår frustrerande lite. Det är inte det att det är svåra ord. Jag förstår orden. Och meningarna. Det är sammanhangen jag inte förstår. Och poängen. Förkylningen gör sitt till. Hoppas jag.
Jag förstår orden. Och älskar dem. Mums. Sen gick jag hem och googlade på fenomenologi och hamnade i en annan värld. Inkommensurabilitet. Intighet. Förhandenvarande.
Läste lite om Edith Stein som hängde en del med Husserl som tydligen är en creddig fenomenolog. Hon (Stein) skrev bl.a. en avhandling om empati (Zum Problem der Einfühlung) och sen gick hon i kloster och fortsatte avhandla filosofi och annat tills nazisterna fick tag på henne och dödade henne i Auschwitz 1942. Nu är hon ett helgon.
Och sen när man ledsnar kan man ge sig in i patafysiken. Det är en vetenskap i min smak det.
Redovisningen avklarad... Det är så roligt med redovisningar medan de håller på, men när de är slut är det så tomt... Då är det bra att gå på ortens enda café... Där de har vegankaka i frysen...
Just nu är jag kaffedarrig och trött. Har massor med idéer, men ingen håg. Det kanske går över.
Spader sitter bredvid mig och spinner. Det kanske jag också ska göra.
Jag fick mina glasögon i fredags.... de värsta hallucinationskänslorna är över och nu känner jag mig mest som stålmannen...jag kan liksom se saker som jag inte såg förut... I början hade jag svårt med avståndsbedömningen... det kändes som att det bara var en halvmeter ner till marken, för plötsligt såg jag alla detaljer... Och bebb verkade hälften så stor... å sen såg jag ett gammalt mjölkpaket i diket och funderade på om de har så små mjölkpaket på konsum och vem som köper dem... kanske samma personer som köper drickyoghurt... men sen insåg jag att det inte var litet... det var bara långt bort...
Förkyld... det som är jobbigast med förkylning är inte att snoret rinner okontrollerat... eller att läpparna blir torra och spricker.... eller att kroppen känns alldeles lämmen... det jobbigaste är att vara så oändligt trött.... jag blir utmattad bara av att tänka på att jag en dag kommer vara tillräckligt pigg för att göra nåt ordentligt... nåt utöver att se på film och äta apelsiner och marinerade vitlöksklyftor... för förutom tröttheten har jag det rätt bra i mitt förkylningstillstånd... i dag blev det två halvkassa romcoms och sen natural born killers som avslutning...
Just det... det sket sig med den tredje ramen också... precis som jag skrev i går att det skulle göra...
Två misslyckade beskiktningar, i morgon får jag en chans att misslyckas med en tredje. Krokarna till rockhuvudet visade sig inte vara så enkelt att byta. Lösningen verkar vara ståltråd, men har inte hittat rätt grovlek på den. Det kanske går bra ändå om jag smetar på en massa lim.
Det går bra nu. Pappa kom hit i dag med en massa kardad ull. Å när jag säger massa menar jag skitmycket. Typ sex kilo. Nu måste jag bara justera rockhuvudet på min spinnrock... Byta ut krokarna och kanske försöka göra nåt åt jacket i öppningen... Kanske smörja den igen också... Sen blir det spinna av...
Det är mycket annat som är på gång också... I morrn ska jag belysa en ram och börja provtrycka. Bilden ovan är en del av mönstret... Mitt bredband är numera skitbrett... De två screenramar jag haft liggandes och som har varit igensoggade av fotoemulsion och gamla färgrester är nu rengjorda och användbara. Det paret skor som varit destinerade för mig sedan urminnes tider är nu i min ägo. Jag drack för mycket kaffe i dag och såg sen på Kobra om klingonska på svt play. Så många idéer, så lite tid.
Redovisningen avklarad och nu vete fan vad jag ska göra. Planen just nu är att se på film hela kvällen och ta nya tag i morrn. Det finns många tag å välja på.
Det försiggick tydligen ett postrån i centrala Långed i dag. Jag låtsades som ingenting och gick vidare till skolan för att sticka. Det är mycket stickning nu. Det gör inget. Garn är typ meningen med livet.
Jag såg på k-special i dag om en konstnär som heter Gunnel Wåhlstrand och som jobbar med stora stora tuschmålningar som hon gör utifrån gamla familjefoton. En bild kunde ta nio månader att göra färdigt. Hon verkade väldigt säker på att det var det hon skulle göra av de nio månaderna. Det verkade inte finnas några alternativ. Hon visste precis vad som var viktigt. Imponerande. Jag blev alldeles fascinerad av att se henne arbeta. Så extremt fokuserad och säker på något som jag inte alls förstod.
För övrigt är jag nästan färdig med den stickade klänningen. I går var det en föreläsning med Svenrobert nånting som jag inte tänker kommentera här med mer än att säga att jag är upprörd och arg, men lite osäker över vad. Barcelonahalsduken som Linnea glömde här klär mig å jag är inte särskilt angelägen om att lämna tillbaks den.
